Det skärpta lånetaket har ett bra syfte – men kan effekterna ifrågasättas?

Finansinspektionens beslut i våras om att sänka lånetaket för bostadskrediter träder i kraft den 1 juli. Ett bostadslån får därefter utgöra högst 85 procent av säkerheternas – vanligtvis bostadens – verkliga värde. Tidigare var den maximala belåningsgraden 90 procent, dvs. lånetaket sänks nu med 5 procentenheter. För förstabostadsköpare är lånetaket emellertid fortfarande 95 procent.

Vesala Timo
Myndigheternas strävan att stävja skuldsättningstakten är i sig befogad. I förhållande till inkomsterna har hushållens skuldbörda nästan fördubblats under de senaste 15–20 åren. På senare år har sparkvoten blivit negativ, dvs. hushållen konsumerar i snitt mer än de förtjänar. En hög skuldsättning och en negativ sparkvot är en riskfylld kombination, om och när räntenivån börjar stiga. Om det inte blir något över av inkomsterna som man vid behov kan använda för att täcka de ökande ränteutgifterna, kan en eventuell ränteökning tvinga till nedskärningar i den övriga konsumtionen. Det finns risk för att en ökning av ränteutgifterna avsevärt minskar konsumtionsefterfrågan, vilket innebär problem för inhemska företag, sysselsättningen och i sista hand även för bankerna.

Främjar inte ett mångsidigt sparande

Målet om att bromsa upp skuldsättningsutvecklingen bör understödas. Men den metod man nu valt kommer knappast att vara särskilt effektiv. Antalet nya bostadslån växer nämligen knappt annars heller och skuldsättningen accelereras främst av bostadsbolagens lån och av konsumtionskrediter utan säkerhet. För dem har skärpningen av bostadslånetaket inga direkta effekter.

Den skärpta regleringen får nog hushållen att spara mer, men styr på samma gång de extra besparingarna till en synnerligen icke-likvid tillgångspost, varvid de i verkligheten inte ger konsumenterna mer spelrum inför plötsliga utgifter. Om amorteringen på lånet för föregående bostad har gett eget kapital på ungefär 15 procent, tvingar regleringen konsumenten att använda det i sin helhet för nästa bostad. Därmed främjar regleringen inte sparande som skulle ge sådana buffertar som enkelt kan omsättas till pengar när livet bjuder på överraskningar.

Det sänkta lånetaket kan också behandla hushållen ojämlikt. Eftersom den maximala belåningsgraden fastställs enligt säkerheternas verkliga värde, kan man undvika de begränsningar som lånetaket innebär genom att utöver bostaden slå andra säkerheter i bordet. För vissa hushåll är det här lättare än för andra. 

Friktion på arbetsmarknaden och för barnfamiljer?

Indirekt kan det uppkomma konkreta nackdelar även på arbetsmarknaden. En bostadsägare som före lånetaksregleringen år 2016 köpt en bostad helt på skuld, har efter sänkningen av lånetaket till 85 procent allt svårare att flytta till en annan ort på grund av arbetet. Det behövs klart mer egen finansiering eller andra säkerheter. Det regionala problemet med att få arbetstagare och arbetstillfällen att mötas är redan nu en betydande faktor som bromsar upp tillväxten inom sysselsättningen. 

Friktion kan också uppkomma hos unga familjer som kanske köpt bostad innan de skaffade barn men nu skulle behöva en större bostad. Att skaffa en rymligare och dyrare bostad är i sig en stor satsning och det skärpta lånetaket försvårar förhållandena ytterligare. På 2010-talet har nativiteten rasat med nästan en femtedel och den skärpta regleringen kring bostadsaffärer kommer åtminstone inte att bidra till en vändning i denna trend. 

 
Kategorier
...