Ökar inflationen – hur går det för placeraren och den som har bostadslån?

Under de senaste åren har rädslan för fallande priser, det vill säga deflation, stått i centrum för den ekonomiska debatten. Även om lägre priser i konsumentens öron kan låta som något trevligt, är det mycket skadligt för den ekonomiska dynamiken. 

Under de senaste veckorna har dock detta ofta återkommande tema på marknaden gjort en helomvändning. Vi talar nu om en ökande inflation och de djärvaste nämnder till och med en överhettningen av ekonomin, särskilt i USA, där den nyvalde presidenten Biden kämpar för att ekonomin ska återhämta sig.

Orsaken till den här debatten är att inflationen och inflationsförväntningarna har ökat något, både i USA och i Europa. Till följd av detta har även de långa räntorna för första gången på länge visat en uppgång. Inflationsförväntningarna har för sin del lett till ökade förväntningar på en spirande ekonomisk tillväxt. I grund och botten är det alltså frågan om en positiv sak, något åtminstone jag välkomnar varmt.

Ifall du inte minns, så finns det något som kallas ränta.

Räntenivån har redan länge varit mycket låg. Många personer med bostadslån har redan under många år kunnat betala tillbaka sina lån i en situation där minimiräntan (vanligtvis 12 månader Euribor) har varit negativ och man därför inte har behövt bry sig desto mer om den. Även om det förflutna är förgånget är det nu också bra att komma ihåg de tider då situationen var en annan.

Även om de långa räntorna nu har stigit något är nivån fortfarande mycket låg. I skrivande stund har till exempel räntan på Tysklands 10-års statsobligationer stigit från förra höstens bottennotering på -0,6 % till -0,3 %. Även om vi har kunnat se en uppgång är vi fortfarande på minus.  Senast räntan var på plus var i maj 2019. Om vi går ännu lite längre tillbaka i historien var räntan i fråga för tio år sedan omkring 3,5 procent och på 1980-talet var den fortfarande över 10 procent. Nivån är alltså fortfarande mycket låg och på längre sikt kan jag knappt se den nuvarande ökningen, åtminstone inte med mina medelålders ögon.

Ökar inflationen permanent?

Inflationen kommer sannolikt att öka under de kommande månaderna, till och med över centralbankernas mål på cirka 2 procent. Pandemin blandar dock bort dessa siffror på många sätt. Jämförelsetalen för ett år sedan, till exempel vad gäller energipriserna, är exceptionellt låga, och insamlingen av prisuppgifter under de ekonomiska blockaderna har varit utmanande. Vissa länder, till exempel Tyskland, införde en sänkning av mervärdesskatten i början av pandemin, som nu har avskaffats och ökar inflationen. Öppnandet av ekonomierna kan dessutom leda till en snabb återhämtning av efterfrågan och tillfälliga pristoppar.

En viktigare fråga är om inflationen kommer att öka på ett mer permanent sätt. En högre inflationstakt under de kommande månaderna kanske ännu inte är ett tecken på detta. En mer varaktig ökning av inflationen skulle kräva en mer långvarig ekonomisk återhämtning. Det är ännu långt ifrån säkert. Jag är alltså ännu inte redo att skicka tillbaka deflationsspöket till sin håla.

Å andra sidan finns det nu, om någonsin, en chans att inflationen ökar. I och med pandemin har både de penningpolitiska och de finanspolitiska stimulansåtgärderna varit massiva och borde i princip öka inflationen. Däremot verkar rädslan för att inflationen ska eskalera okontrollerat fortfarande vara en avlägsen tanke. Centralbankerna har också många verktyg och årtionden av erfarenhet av att dämpa inflationen.

Det är vanligt att man i en marknadsdebatt lyfter fram hotbilder. Nu har vi samtidigt gått från rädsla för deflation till rädsla för inflation. Men kanske leder detta oss till en önskvärd situation där inflationen är måttlig och förutsägbar och den ekonomiska tillväxten är lämpligt snabb. Jag anser att även detta ett mycket möjligt alternativ, även om det är svårare att åstadkomma rafflande rubriker om detta.

Hur skulle en ökad inflation påverka människornas placeringar och skulder?

Särskilt placerarna har noggrant följt med inflationsdebatten och kanske lite med fjärilar i magen. Anledningen till detta är att många fortfarande minns det så kallade taper tantrum år 2013. Då ledde till och med minsta antydan från FED om en eventuell skärpning av penningpolitiken till att aktiemarknaderna vände i en nedgång.

Om inflationen fortsätter att öka och räntorna fortsätter att stiga kommer centralbankerna i något skede att bli tvungna att minska stimulansåtgärderna. Inom ramen för sin nya strategi kommer dock FED sannolikt att under en längre tid än tidigare tolerera en inflation på över 2 %. Placerarna bör dock vara beredda på den här situationen och den fluktuation på marknaden denna orsakar. Belöningen för en smärta på kort sikt är dock en lättnad på lång sikt. En miljö med snabbare ekonomisk tillväxt och högre räntor skulle också på lång sikt skapa en gynnsam verksamhetsmiljö för placerare.

I de skuldsattas hushåll skulle en räntehöjning återspeglas i form av ökade lånekostnader. Även om vi har sett en uppgång i de långa räntorna har de korta Euriborräntorna bara stigit en aning. Även förväntningarna på att räntorna ska visa plus är långt in i framtiden. Men hur som helst är det alltid bra för den som har bostadslån att vara beredd på en räntehöjning. Nu är det bra att göra ett stresstest för den egna ekonomin och se hur en räntehöjning skulle påverka lånekostnaderna och de dagliga penningmedlen.

 

Henna Mikkonen är Sparbanksgruppens chefsekonom och ekonomie magister, CFA. Utöver att följa med världsekonomin och Finlands ekonomi står människors ekonomiska välbefinnande hennes hjärta nära. Mikkonen upplever att hon särskilt har lyckats när hon kan ta de ekonomiska frågorna närmare människorna.

Texten har tidigare publicerats i Kauppalehtis blogg (på finska).