Kommer coronakrisen att göra det svårare för unga vuxna att få jobb, och hur går det med arbetets kvalitet?

En höjning av sysselsättningsgraden har nu varit ett av de viktigaste politiska målen för ett par finländska regeringar. Efter coronakrisen kommer detta mål att vara ännu viktigare än tidigare, då statens skuldsättning är högre och skatteintäkter behövs för att upprätthålla välfärdssamhället.

Samtidigt har vi fått ta del av oroväckande nyheter om i synnerhet unga vuxnas arbetsförmåga. Folkpensionsanstalten har under den senaste tiden rapporterat att sjukfrånvaron och invalidpensioneringarna på grund av psykisk ohälsa har ökat, särskilt bland unga.

Vad beror den psykiska ohälsan på? Enligt min uppfattning beror problemet i hög grad på en härva av många faktorer, vars rötter kan gå ända tillbaka till barndomen och omfatta utsatthetsfaktorer som hopat sig. Ekonomiska problem hos familjer har också en roll i helheten. Men även i arbetslivet finns uppenbarligen faktorer som bidrar till denna oroande utveckling.

Arbetsmiljöundersökningar utförda av Statistikcentralen berättar nämligen att olika psykiska symtom, problem med orken, sömnproblem och känslor av maktlöshet har ökat rejält mellan 2013 och 2018. Även brådskan och den psykiska belastningen i arbetet upplevs ha ökat. Förändringens omfattning har även överraskat forskarna. Detta är naturligtvis oroande med tanke på individen, men också i ett större perspektiv med tanke på sysselsättningsmålen. Det är viktigt att få in människor på arbetsmarknaden, men också att få dem att hållas kvar där.

En långvarig kris kan göra det svårare för unga vuxna att få in en fot i arbetslivet

Coronakrisen har redan haft enorma effekter på människors liv och ekonomi. Hur stora och långvariga effekterna blir beror mycket på hur länge epidemin varar och hur länge nedstängningen av ekonomin måste pågå. Om epidemin avtar snabbt och ekonomin kan börja öppnas upp igen, kan återhämtningen bli snabb.

Ju längre begränsningarna varar, eller om man tvingas återinföra dem på grund av en ny epidemivåg, desto större blir även de ekonomiska skadorna. Permitteringar blir till arbetslöshet, företag går i konkurs, konsumenterna blir försiktiga och så vidare. Och om de gamla tecknen stämmer kommer detta att slå särskilt hårt mot unga.

Om nedgången blir långvarig blir det svårare för unga vuxna att få in en fot i arbetslivet. Hur orättvist det än är har det stor betydelse när under den ekonomiska cykeln en ung person råkar söka sig ut i arbetslivet. Forskning har visat att personer som tagit examen under en recession har en lägre inkomstnivå under en lång tid. Unga är också ofta i en ekonomiskt mer sårbar ställning, och en ekonomisk chock slår hårdare mot deras vardag. Även de som har jobb har ofta lägre lön än sina mer erfarna kolleger. De har inte heller nödvändigtvis hunnit spara in någon buffert, bostadslånet är ännu till stor del obetalt och så vidare.

Hur påverkas arbetslivets kvalitet av coronakrisen?

Det här är en stor fråga, men än så länge kan man bara spekulera om olika framtidsscenarier. Det är möjligt att företagen försöker effektivisera sin verksamhet efter krisen, eftersom de är mer skuldsatta än tidigare. Det här kan förstås göras på många olika sätt, men risken är att kvalitetsaspekterna av arbetslivet lider. Det här är inte bra med tanke på människors möjligheter att orka med sitt arbete.

Men det är också möjligt att krisen ger nya lärdomar för arbetslivet. Coronakrisen har blottat verksamhetskedjornas sårbarhet och kanske också det faktum att en ekonomi som är utformad för att vara effektiv lätt drabbas av chock när en kris slår till.

Utbildningsstyrelsens generaldirektör Olli-Pekka Heinonen funderar på samma sak i sin färska text om vad vi bör ta med oss när vi återgår till det normala. Han skriver bland annat att ”vi effektiviserar användningen av organisationens resurser så mycket att vi inte längre har något mentalt eller verksamhetsmässigt manöverutrymme när något oväntat händer. Det är dags att flytta foten från effektivitetens gaspedal till överlevnadens och resiliensens koppling”.

Om det här är vad arbetslivet lär sig av coronakrisen, kan arbetslivet efter krisen bli mer flexibelt och arbeta med flera perspektiv, samt i bästa fall främja människors – såväl ungas som äldres – möjligheter att orka.

Henna Mikkonen är Sparbanksgruppens chefsekonom och ekonomie magister, CFA. Utöver att följa med världsekonomin och Finlands ekonomi står människors ekonomiska välbefinnande hennes hjärta nära. Mikkonen upplever att hon särskilt har lyckats när hon kan ta de ekonomiska frågorna närmare människorna.

Publicerad i Kauppalehtis blogg (på finska) 21.4.2020.

 
Skriven
Typ
Nyhet
Utgivare
Sparbanksforbundet anl
...