INFORMATION OM SP-FONDBOLAGET, DESS FÖRFARINGSSÄTT OCH OM RISKERNA MED FINANSIELLA INSTRUMENT

Den som tillhandahåller placeringstjänster ska, innan avtalet gällande finansiella instrument och placeringstjänster uppgörs, ge kunden tillräckliga uppgifter om sig själv och om tjänsterna som tillhandahålls. I denna bulletin har man samlat den förhandsinformation som lagen förutsätter angående de tjänster som Sp-Fondbolag Ab:s (härefter Fondbolaget) tillhandahåller, de finansiella instrument som är föremål för tjänsten, medföljande risker, förvaringen av kundmedlen, samt kostnader och avgifter för det finansiella instrumentet och tjänsten. All förhandsinformation, avtalsvillkoren och kundservicen ges på finska. Vid behov kan informationen även ges på svenska.

Finansinspektionen har beviljat koncession åt Fondbolaget att bedriva följande placeringstjänster:

1) Placeringsfondverksamhet
2) Placeringsrådgivning
3) Förmögenhetsförvaltning

Fondbolaget fungerar också som förvaltare av alternativa fonder. Alternativa fonder är specialplaceringsfonder som förvaltas av fondbolaget.

Uppgifter om Fondbolaget

Sp-Rahastoyhtiö Oy
Sp-Fondbolag Ab (parallellfirma på svenska)
Sp-Fund Management Company Ltd (parallellfirma på engelska)
Säästöpankkien Varainhoito (bifirma)
Sparbankens Kapitalförvaltning (bifirma på svenska)

FO-nummer: 1795631-6
Adress: Industrigatan 33, 00510 Helsingfors
Tel. +358 (0) 10 436 6440
Fax +358 (0) 10 436 6449

Den berörda tillsynsmyndigheten

Finansinspektionen är den berörda tillsynsmyndigheten som övervakar Fondbolaget och fondernas verksamhet. Finansinspektionens kontaktuppgifter är:
Postadress: Finansinspektionen, PB 103, 00101 HELSINGFORS,
Växel: 010 831 51
www.finanssivalvonta.fi
Finansinspektionens kontor finns på Snellmansgatan 6 i Helsingfors.

Kontaktsätt

Kunderna kan kontakta Fondbolaget bl.a. per telefon, elektroniskt i Sparbankens nätbank eller via Fondbolagets webbplats. Kunden kan ge fonduppdrag i ombudens (Sparbankerna) kontor eller elektroniskt via Sparbankens nätbank med identifieringskoder som Sparbanken godkänt. Fondbolaget och dess ombud är skyldiga att identifiera sina kunder, vilket bör beaktas när man kontaktar kunderna.

Placeringsfonder

Egenskaperna för de placeringsfonder som förvaltas av Fondbolaget har beskrivits för varje placeringsfond i faktabladet och i stadgarna. Från faktabladet framgår även för varje placeringsfond vilka avgifter som debiteras samt de mest väsentliga riskerna.

Före teckning av fondandel har investeraren rätt att avgiftsfritt få fondprospektet, faktabladet, årsberättelsen och den halvårsrapport som utkommit efter årsberättelsen. Dessa fås på teckningsställena samt på www.sp-fondbolag.fi. Fondandelarnas värden fås på sparbankernas kontor och hos Sp-Fondbolag Ab samt på internet på www.sp-fondbolag.fi.

Kapitalförvaltning

Kunden och Fondbolaget gör upp ett avtal om kapitalförvaltning, genom vilket kunden ger Fondbolaget fullständig fullmakt att på kundens vägnar vidta placeringsåtgärder som gäller förvaltningen av ifrågavarande kapital. I avtalet mellan kunden och Fondbolaget definieras den förmögenhet som ska förvaltas och vilka placeringsåtgärder som ska utföras samt vilka begränsningar som gäller.
Avgifterna för kapitalförvaltningen bestäms enligt den gällande prislistan och i enlighet med avtalet med kunden samt i enlighet med övriga avgifter och arvoden som har meddelats kunden.

Rapportering

Fondandelsägarna rapporteras minst en gång per år om transaktionerna och fondplaceringarnas marknadsvärde.

Fondbolaget rapporterar till kapitalförvaltningskunden på avtalat sätt och inom avtalade tidsfrister. Åt kapitalförvaltningskunden rapporterar man minst var sjätte månad periodens transaktioner, placeringarnas marknadsvärde och värdepappersplaceringarna i enlighet med läget vid periodens slut.

Kostnader och avgifter för investeringstjänster och finansiella instrument

Fondbolaget debiterar en avgift, enligt den aktuella prislistan, för tecknandet av fonderna som bolaget förvaltar, för inlösen och förvaltning. De fondspecifika avgifterna finns i faktabladet och i den aktuella prislistan.

Kostnader och avgifter som avser de kapitalförvaltningstjänster som Fondbolaget erbjuder förhandlas alltid separat för varje kund. Om priset för en enskild åtgärd inte är fastställt i serviceprislistan eller det inte har avtalats separat, har Fondbolaget rätt att debitera de kostnader som åtgärden orsakat samt en rimlig avgift.

Kategorisering av kunder

Fondbolaget kategoriserar sina kunder i tre grupper: icke-professionella respektive professionella placerare samt den godtagbara motparten. Icke-professionella placerare har det största investerarkyddet. Till denna grupp räknar Fondbolaget i princip till exempel fysiska personer samt samfundskunder som inte aktivt idkar handel med värdepapper eller som annars inte har tillräckliga kunskaper och erfarenhet för att förstå riskerna med placeringsprodukter. Kunden kan under vissa omständigheter begära en ändring av klassificeringen. Närmare information om kundriskklassificeringen finns i bilaga 1.

Bedömning av lämpligheten

Innan Fondbolaget erbjuder kunderna kapitalförvaltning eller placeringsrådgivning ska Fondbolaget erhålla tillräcklig information om kundens investeringsmål och riskhanteringsförmåga samt om personens placeringserfarenhet och -kunskaper. Fondbolaget kartlägger kundens placeringsprofil, där Fondbolaget tillsammans med kunden går igenom uppgifterna ovan som ska klargöras och på basis av informationen analyserar vilka placeringsprodukter och -tjänster som lämpar sig för kunden samt diversifieringen av placeringarna. Fondbolaget sparar uppgifterna elektroniskt och de omfattas av kravet på tystnadsplikt och överlåtelsebegränsningar. Närmare information om lämplighetsbedömningen finns i bilaga 1.

Placerarens ersättningsfond

Fondbolaget fungerar som medlem i Ersättningsfonden för investerare. Ersättningsfonden för investerare omfattar kapitalförvaltning med fullständig fullmakt, men inte placeringsfondverksamhet, dvs. andelsägarna i placeringsfonderna omfattas inte av skyddet i Placerarnas ersättningsfond.

Kundmedel

Fondbolagets kunders fondandelar förvaras i Finland i det fondandelsregister som Fondbolaget för. Tillgångarna i placeringsfonderna hålls åtskilda från Fondbolagets tillgångar och tillgångarna i placeringsfonderna kan således inte användas för att täcka Fondbolagets egna förpliktelser. Kundernas likvida medel som finns på Fondbolagets fonders teckningskonton förvaras på ett skilt teckningskonto för varje fond, separat från tillgångarna som Fondbolaget administrerar.

Kundernas utländska fondandelar förvaras i det register som förs av respektive fondbolag, i det land där den aktuella placeringsfonden är registrerad. Fondandelarna förvaras antingen i ett konto som öppnas för kundens räkning eller i samkonto som står i Fondbolagets namn.

Penningtrafiken mellan kapitalförvaltningskunderna och Fondbolaget går via ett kundmedelskonto som öppnas för kunderna. Ett kundmedelskonto är, enligt 52 § i Lagen om investeringstjänstföretag, ett konto som är ämnat för förvaring, placering, övrig kapitalförvaltning eller för förvaring av medel erhållna från försäljning av tillgångar. Fondbolaget förvarar medlen som finns på kundmedelskontot i depositionsbanken eller på ett kundmedelskonto i kundens namn vid ett utländskt kreditinstitut med filialkontor i Finland. Enligt pantsättningsavtalet kan inte räkenskapsbanken använda medlen som finns på kundmedelskontot för att kvittera sina tillgångar vid Fondbolaget. I sin egen bokföring separerar Fondbolaget medlen som finns på kundmedelskontona från sina egna medel.

Kundens inhemska värdepapper förvaras säkert och separat från Fondbolagets och dess fonders värdepapper. Fondbolagets kunders värdeandelar som finns i Finlands värdeandelssystem förvaras på ett värdeandelskonto, som står i respektive kunds namn, hos Skandinaviska Enskilda Banken (publ.) Ab, Helsingfors filial i det värdeandelsregistret sde för.

Fondbolagets kunders utländska värdepapper och värdeandelar förvaras hos Skandinaviska Enskilda Banken (publ.) Ab, i ett av Helsingfors filialkontor valt inhemskt eller utländskt förvaltarsamfund (underförvaltare), och de kan eventuellt hanteras i en kedja i flera steg: det ovannämnda förvaltarsamfundets underförvaltare kan vidare förvara värdepapper och värdeandelar hos sina egna underförvaltare. Kunden bör notera att vid förvaring av utländska värdepapper, som hör till det allmänt använda arrangemanget med samkonton, förekommer det ur kundens synvinkel sett risker som är svåra att förutse. Förvaringen av värdepapper kan eventuellt också vara ordnad i flera steg. Vid förvaring utomlands tillämpas utländsk lag och utländska bestämmelser.
Kundernas inhemska, icke kontoförda värdepapper (t.ex. företagscertifikat och kommuncertifikat) förvaras i banker som förmedlar dessa.

Fondbolagets pant- och innehållningsrätt på kundens placeringsprodukter och likvida medel

Fondbolaget kan i enlighet med avtalsvillkoren avseende kapitalförvaltning ha pant- och/eller innehållningsrätt på kundens placeringsegendom i syfte att täcka Fondbolagets fordringar.
Risker
Placeringsverksamheten är alltid förknippad med finansiella risker. Kunden måste noggrant granska det finansiella instrumentet, den tjänst som tillhandahålls samt placeringsmarknaden innan ett placeringsbeslut fattas. Placeringsrisken är vanligtvis kopplad till den förväntade avkastningen från placeringen. Ju större avkastning som eftersträvas, desto större risk måste man vara beredd att ta. Riskerna varierar beroende på placeringsprodukten och -tjänsten. Närmare information om riskerna med de finansiella instrumenten och finansiella tjänsterna finns i fondbroschyren och i bilaga 2.

Användning av ett ombud och ett anknutet ombud

För erbjudandet av tjänsten använder Fondbolaget ombud. Däremot använder Fondbolaget inte anknutna ombud.
Tillförlitlig förvaltning och intressekonflikter
En intressekonflikt avser en undantagssituation i förhållande till tillhandahållna placeringstjänster, till exempel mellan en kund och Fondbolaget, vilket kan innebära en betydande risk som gäller kundens intressen. En intressekonflikt kan också uppstå mellan Fondbolaget och dess anställda eller mellan två av fondbolagets kunder. Fondbolaget följer de av styrelsen godkända verksamhetsprinciperna, i syfte att förhindra och hantera intressekonflikter. I verksamhetsprinciperna har man beskrivit de förfaranden som Fondbolaget följer och upprätthåller för att förhindra att intressekonflikter skulle kunna skada kundens intressen.

Incitament

Incitamenten ingår i den etablerade affärsverksamhetsmodell som råder inom branschen. Fondbolaget kan ta emot och ge olika arvoden, avgifter och andra förmåner, som klassificeras som incitament, från olika samarbetspartner och andra tredje parter. Fondbolagets styrelse bestämmer principerna enligt vilka Fondbolaget kan betala incitament åt tredje part. Incitamenten får inte påverka i valsituationer på så vis att någon samarbetspartner eller tredje part gynnas med anledning av de mottagna incitamenten. Grunden för alla val är kundernas fördel, som ska kunna motiveras. Förmån för kunden kan anses uppstå antingen direkt eller indirekt, på basis av den totala effekten.

Information om samtalsinspelning och lagring

Fondbolaget kan spela in och lagra telefonsamtalen som förs med kunden. Fondbolaget har rätt att använda de lagrade samtalen i syfte att utveckla kundtjänsten, för riskhanteringsändamål samt som bevismaterial vid lösningen att eventuella tvister.

Skatter

Placeraren bör uppmärksamma att skattekonsekvenser följer vid köp, innehav och försäljning av finansiella instrument. Placeraren bör skaffa sig tillräcklig information om beskattningen redan innan placeringsbeslutet fattas. Placeraren bör observera att beskattningen sker utgående från varje kunds individuella omständigheter och att skattesatserna samt övriga beskattningsrelaterade faktorer kan ändras. Fondbolaget ansvarar inte för ändringar i skattelagstiftning, i juridisk praxis eller beskattningspraxis och inte heller för att beakta dylika eventuella ändringar. Närmare information finns på Skatteförvaltningens webbplats www.vero.fi. Mer information fås också från skattebyråerna.

Kundrespons

Fondbolaget har fastställt riktlinjer och förfaranden för hur kundrespons och klagomål ska behandlas. Målsättningen med riktlinjerna och förfarandena är att den av kunderna mottagna responsen behandlas på ett konsekvent och ändamålsenligt sätt i enlighet med de gällande förordningarna. Kunden kan lämna respons genom att kontakta det Sparbankskontor som fungerar som ombud för Fondbolaget, sin egen kapitalförvaltare eller någon annan kontaktperson i Fondbolaget. Respons kan även lämnas via Fondbolagets webbsidor.

Klagomålen från kunderna försöker man i första hand att behandla i samband med att kunden kontaktar Fondbolaget. Målsättningen är att behandla kundernas klagomål och besvara dem så snart som möjligt. Kundernas respons och klagomål samt åtgärderna i anslutning till behandlingen av dem förvaras för möjliggörande av senare uppföljning. Man informerar regelbundet till Fondbolagets ledning om den mottagna kundresponsen.

Tvistlösning och prövningsförfaranden utanför domstol

Vid frågor angående fondplaceringar ska kunden i första hand kontakta det Sparbankskontor som fungerar som Fondbolagets ombud. I händelse av tvist mellan Fondbolaget och kunden, som man inte sinsemellan kan lösa genom förhandling, kan kunden vända sig till Försäkrings- och finansieringsrådgivningen för att därifrån få information angående tjänsterna och i förekommande fall överlämna tvisten åt Värdepappersnämnden för behandling. Försäkrings- och finansrådgivningens kontaktuppgifter är: Försäkrings- och finansrådgivningen, Porkkalagatan 1, 00180 Helsingfors. E-post info@fine.fi tel. (09) 6850 120. Mer information och kontaktformulär finns på adressen på www.fine.fi.
I frågor gällande kapitalförvaltningen ska kunden i första hand kontakta sin egen kapitalförvaltare. När det gäller fonder eller placeringsrådgivning betjänas kunden på kundtjänstens telefon +358 (0)10 436 6440, eller genom att besöka Sparbankens kontor eller elektroniskt via Sparbankens internetbank genom att använda den av Sparbanken godkända identifieringen.

Bilaga 1

OM FÖRFARANDENA SOM SKA FÖLJAS ANGÅENDE DEN TILLHANDAHÅLLNA PLACERINGSTJÄNSTENS KATEGORISERING AV KUNDER, INFORMATIONSSKYLDIGHET OCH UTREDNINGSPLIKT

1. ALLMÄNT OM KATEGORISERING AV KUNDERNA
Enligt lagstiftningen om placeringstjänster ska förmögenhetsförvaltaren, placerings- och sidotjänstleverantören meddela kunden om hur denna kategoriserats som icke-professionell kund, professionell kund eller godtagbar motpart. Kategoriseringen sker med direkt stöd i lagen, och värdepappersmarknadslagen innehåller detaljerade bestämmelser om de faktorer som påverkar klassificeringen. Kategoriseringen av kunden påverkar omfattningen av investerarskyddet samt den kommande uppförandekodexen som ska tillämpas.
En professionell kund är skyldig att meddela tjänsteleverantören om ändringar som kan inverka på kategoriseringen av kunden.

2. ANSÖKAN OM OMKATEGORISERING I EN ANNAN KUNDKATEGORI
Kunden har rätt att ansöka om att tjänsteleverantören gör en omkategorisering i en annan klass. Ansökan om omklassificering ska göras skriftligen. Omklassificeringen kan inverka på investerarskyddet och på tillämpningen av uppförandekodexet.
En professionell kund kan på dennes ansökan behandlas som icke-professionell kund eller som godtagbar motpart. Även en icke-professionell kund kan på ansökan behandlas som en professionell kund. En godtagbar motpart kan på ansökan bli behandlad som en professionell eller icke-professionell. Tjänsteleverantören överväger från fall till fall förutsättningarna för omklassificering och huruvida man godkänner kundens ansökan.
En professionell kund är skyldig att begära behandling som icke-professionell kund, om kunden anser sig sakna tillräcklig erfarenhet och kunskaper att bedöma och hantera de risker som härrör sig till tjänsten eller handelstransaktionen.

3. KATEGORISERINGENS INVERKAN PÅ PLACERARSKYDDET
Ersättningsfonden för investerare omfattar kapitalförvaltning med fullständig fullmakt, men inte placeringsfondverksamhet, dvs. andelsägarna i placeringsfonderna omfattas inte av skyddet i Placerarnas ersättningsfond.

4. KATEGORISERINGENS EFFEKT PÅ UPPFÖRANDEKODEXET SOM SKA TILLÄMPAS

Icke-professionell kund
Innan ett skriftligt avtal ingås ska en icke-professionell kund få ta del av avtalets villkor och få tillräcklig information om tjänsteleverantören och om den tillhandahållna tjänsten. Dessutom ska väsentliga förändringar i uppgifterna anmälas. Uppgifterna ska ges på ett bestående sätt, så att kunden kan skriva ut dem eller lagra dem. Uppgifterna kan också lämnas på tjänsteleverantörens webbplats, förutsatt att kunden har gett sitt samtycke.

Bedömning av ändamålsenligheten:
När förmedling av uppdrag erbjuds åt en icke-professionell kund ska tjänsteleverantören begära uppgifter om kundens placeringserfarenhet och -kunskaper av det aktuella finansiella instrumentet eller placeringstjänsten, för att kunna bedöma huruvida det finansiella instrumentet eller tjänsten är lämplig ur kundens synvinkel. Tjänsteleverantören har rätt att lita på de uppgifter som lämnas av kunden.
Om tjänsteleverantören anser att ett finansiellt instrument eller en tjänst inte är ändamålsenlig för kunden, ska tjänsteleverantören upplysa kunden om detta. Tjänsteleverantören ska också informera kunden om leverantören inte kan bedöma det finansiella instrumentets eller tjänstens lämplighet för kunden på grund av att denna inte har uppgett alla nödvändiga uppgifter som behövs för en dylik bedömning. Om det är frågan om att verkställa eller förmedla ett uppdrag som hänför sig ett enkelt finansiellt instrument såsom avses i lagen, behöver ingen lämplighetsbedömning göras.

Bedömning av lämpligheten:
En tjänsteleverantör som tillhandahåller placeringsrådgivning och kapitalförvaltning, ska innan placeringstjänsten erbjuds skaffa sig tillräckliga uppgifter om kundens finansiella ställning, samt säkerställa att kunden har placeringserfarenhet och -kunskap samt denna investeringsmål för den aktuella placeringstjänsten eller det finansiella instrumentet, för att tjänsteleverantören ska kunna rekommendera finansiella instrument eller tjänster som passar kunden. Tjänsteleverantören har rätt att lita på de uppgifter som lämnas av kunden.

Tjänsteleverantören ska på basis av erhållna uppgifterna bedöma om rådgivningen eller den tillhandahållna tjänsten motsvarar kundens investeringsmål, och om kunden ekonomiskt kan bära den eventuella risken samt om kunden har tillräcklig placeringserfarenhet och -kunskap för att förstå riskerna med den rekommenderade transaktionen.

Om tjänsteleverantören inte får tillräckliga uppgifter, kan den ifrågavarande placeringstjänsten
eller det finansiella instrumentet. Tjänsteleverantören kan själv bedöma vilken tyngdpunkt denne lägger på det faktum att kunden inte ger all information som behövs för lämplighetsbedömningen

Professionell kund

Åt den professionella kunden bör man ge en allmän beskrivning om de finansiella instrumentens egenskaper som är föremål för tjänsten och om de typiska riskerna som hänför sig till de finansiella instrumenten, om det är nödvändigt med tanke på den ifrågavarande kundens placeringserfarenhet.

Bedömning av lämpligheten:
En tjänsteleverantör, som tillhandahåller placeringsrådgivning och förmögenhetsförvaltning, ska innan placeringstjänsten erbjuds skaffa sig tillräckliga uppgifter om kundens finansiella ställning och investeringsmål, för att tjänsteleverantören ska kunna rekommendera finansiella instrument eller tjänster som passar kunden. Tjänsteleverantören har rätt att lita på de uppgifter som lämnas av kunden.
Tjänsteleverantören ska på basis av erhållna uppgifterna bedöma om rådgivningen eller den tillhandahållna tjänsten motsvarar kundens placeringsmål.
Om tjänsteleverantören inte får tillräckliga uppgifter, får leverantören inte rekommendera ifrågavarande placeringstjänst
eller det finansiella instrumentet. Tjänsteleverantören får själv bedöma vilken tyngdpunkt denne lägger på det faktum att kunden inte ger all information som behövs för lämplighetsbedömningen.

Den godtagbara motparten

Den godtagbara motparten kan skriftligen begära att tjänsteleverantören tillämpar den uppförandekodex som är avsedd att skydda investeraren i handelstransaktioner som görs med investeraren, antingen på allmän nivå eller för en enskild transaktion. Tjänsteleverantören överväger från fall till fall om denne samtycker till denna begäran. I övriga fall lämpar sig inte uppförandekodexen och bestämmelserna för investerarskydd för den godtagbara motparten.

Bilaga 2

INFORMATION OM FINANSIELLA INSTRUMENT OCH RISKERNA MED DEM
ALLMÄNT OM RISKER

De finansiella instrumenten kan ge avkastning i form av dividend (aktier och fonder) eller ränta (räntebärande finansiella instrument). Utöver detta kan priset (kursen) på det finansiella instrumentet stiga eller sjunka i jämförelse med priset vid placeringstidpunkten. 

Placeraren strävar i huvudsak till en positiv totalavkastning, det vill säga en som producerar så stor vinst som möjligt. Det finns också risk för att den totala avkastningen är negativ, vilket ger förlust på placeringen. Avkastningen kan då bli utebli och man kan till och med förlora kapitalet.

Förlustrisken med de olika finansiella instrumenten varierar, med andra ord finns det osäkerhetsfaktorer även i placeringsstrategier med låg risk. Riskerna som hänför sig till en viss produkt eller transaktion bestäms utifrån produktens löptid samt på basis av omständigheter som berör parterna eller på basis av förhållandet mellan parterna. Andra faktorer som inverkar är placerarnas behov och mål, det sätt på vilket placeringen görs eller erbjuds, säljs eller handlas med, emittentens verksamhetsland eller säte, diversifieringen av placeringarna i portföljen eller koncentrationen (t.ex. i olika valutor, värdepapper, i land eller summan som emittenten har placerat), transaktionens komplexitet och hävstångseffekt. Vinstmöjligheten på placeringar med finansiella instrument står vanligtvis i samband med förlustrisken. Ju längre placeringens innehavsperiod är, desto större är möjligheten till vinst eller förlust.

Placeringar i finansiella instrument innebär alltid en ekonomisk risk. Kunden svarar själv för risken, och av den anledningen ska kunden skaffa sig information om villkoren som gäller för finansiella instrument, villkoren framgår ur de allmänna villkoren, från broschyrer, från bestämmelser eller motsvarande, samt skaffa sig information om de finansiella instrumentens egenskaper och de relaterade riskerna. Kunden bör också själv följa med sina placeringar. Detta gäller även om kunden i samband med sin placering har fått individuell rådgivning eller om denne är kapitalförvaltningskund.
Det är också viktigt att kunden beaktar den risk som hänför sig till handel med finansiella instrument på en annan marknad än på en reglerad marknad, eftersom kraven som ställs på andra marknader vanligtvis är lägre än på en reglerad marknad.

RISKFORMER

Den i samband med investeringen samt under innehavsperioden utförda riskbedömningen innebär ett antal olika
riskformer och andra faktorer som måste beaktas och vilkas betydelse ska övervägas. Nedan följer en kort beskrivning av några av de vanligaste riskformerna.

Marknadsrisken - risken att den marknad på vilken placeringens finns, till exempel den finländska aktiemarknaden
försvagas helt eller delvis. Marknadsriskerna är ränte-, aktie-, valutarisk eller någon annan prisrisk.

Ränterisken - risken att det finansiella instrument, i vilket placeringen har gjorts, förlorar sitt värde eftersom marknadsräntan ändras. Ränterisken påverkar bland annat mer direkt på obligationslånens värde än på aktiernas värde, vilket innebär en betydande risk för dem som investerar i obligationslån.
Kreditrisken - risken som orsakas av emittentens eller motpartens otillräckliga solvens.

Avvecklingsrisken - risken för att motparten inte kommer att överlämna värdepappret (eller dess värde) i enlighet med de avtalade villkoren när den andra motparten redan har uppfyllt sina egna avtalsförpliktelser. Avvecklingsrisken är stor i valutatransaktioner och i valutaswappar, eftersom kontantbetalningar kan utföras på olika tider och avvecklas i olika tidszoner.

Prisvolatilitetsrisken - risken för att stora svängningar sker i kursen/priset för det finansiella instrumentet och har negativ påverkan på placeringen.

Valutarisken - risken för att kursen/priset för det finansiella instrumentet sjunker.

Skatterisken - risken för att skattereglerna och/eller skattesatserna är otydliga eller att de ändrar.

Valutarisken - risken för att den utländska valutan, som är knuten till innehavet (t.ex. fondandelar i en fond som investerar i amerikanska värdepapper, som är noterade i US-dollar), kommer att försvagas.

Hävstångsrisken - derivatavtalets struktur, som orsakar risk för att prisutvecklingen för derivatkontraktets underliggande instrument har stor effekt på derivatavtalets kurs/pris.

Risk som hänför sig till lagen - risken för att lagarna som tillämpas är oklara eller att de ändras.

Bolagsrisken - risken för att ett visst bolag har sämre framgång än väntat eller att det drabbas av en negativ händelse, vilket resulterar i att värdet för de finansiella instrumenten som hänför sig till bolaget försvagas.

Branschrisken - risken för att en viss bransch har sämre framgång än väntat eller att den drabbas av en negativ händelse, vilket resulterar i att värdet för de finansiella instrumenten som hänför sig till branschens bolag försvagas.

Likviditetsrisken - risken för att ett finansiellt instrument inte kan säljas eller köpas vid en viss tidpunkt, eftersom dess omsättning är låg.

FONDER OCH FONDANDELAR

Placeringsfonden samlar ihop placerarnas kapital och placerar det i enlighet med det på förhand fastställda placeringsmålet. Placeringsfonderna förvaltas av fondbolag, som i sin verksamhet följer de lagar och förordningar som berör dem och som övervakas av Finansinspektionen. Fondbolaget placerar det hopsamlade kapitalet på det sätt som fastställts i bolagets bestämmelser, i olika värdepapper (vanligen i aktier eller obligationslån). Placeringar i en placeringsfond innebär att kunden köper andelar i placeringsfonden och därmed blir andelsinnehavare i fonden. I de flesta placeringsfonderna kan placerarna lösa in sina innehav när som helst. Bestämmelserna för inlösen förklaras närmare i fondbestämmelserna i fondbroschyren.

Fondernas egenskaper

Fonderna kan delas in i tre huvudkategorier: vanliga placeringsfonder, specialplaceringsfonder och alternativa investeringsfonder.

Placeringsfonder
Placeringsfonder regleras genom lagen om placeringsfonder, som fastställer till exempel vilka objekt placeringsfonderna får placera i och hur tillgångarna ska fördelas på olika placeringsobjekt. Finansinspektionen fastställer placeringsfondernas stadgar. Dessa fonder är s.k. UCITS-fonder enligt EU:s fondföretagsdirektiv. Endast dessa fonder får i sitt namn använda termen placeringsfond.

Specialplaceringsfonder
Fonder som avviker från riskspridningsprincipen i lagen om placeringsfonder kallas för specialplaceringsfonder. Medan en vanlig placeringsfond måste sprida sina placeringar på minst 16 olika objekt får objekten i en specialplaceringsfond vara färre. Av fondens namn ska framgå att det är fråga om en specialplaceringsfond.

Finansinspektionen har fastställt specialplaceringsfondernas stadgar. Efter att lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder har trätt i kraft 2014 kommer Finansinspektionen inte längre att fastställa stadgarna för nya specialplaceringsfonder.

Alternativa investeringsfonder
Alternativa investeringsfonder får investera i nästan vad som helst. Deras investeringsverksamhet är inte reglerad, men däremot fastställer lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder vilka uppgifter fonderna ska lämna om sig själv. Alternativa investeringsfonder får marknadsföras till icke-professionella investerare om fondförvaltaren har verksamhetstillstånd och stadgar och faktablad har upprättats för fonden. Finansinspektionen fastställer inte stadgarna för alternativa investeringsfonder. Alternativa fonder kan vara till exempel hedge-, fastighets-, kapital-, råvaru- och infrastrukturfonder.

Fonderna klassificeras också efter investeringobjekt

Fonderna klassificeras ofta enligt sina placeringsobjekt. Det finns många typer av placeringsfonder beroende på placeringsfondens placeringspolitik. Olika typer av placeringsfonder är t.ex. räntefonder, aktiefonder, blandfonder, fonder i fonder, regionala fonder, branschfonder, hedge-fonder, indexfonder och internationella fonder.

Fondens risknivå beror på fondens placeringsstrategi och därmed på placeringsobjekten. Vissa placeringsprodukter är mer riskfyllda än andra. Fonder som placerar i aktier och finansiella instrument påverkas av ändringarna i marknadsprisen och i lagstiftningen, av det ekonomiska läget samt av ogynnsamma politiska och ekonomiska faktorer. Både ränte- och konjunktursvängningar samt skattebestämmelser och lagar kan inverka på placeringens avkastning. Dessutom förekommer risker med placeringar i utländska bolag, high yield-lån, fonder som placerar i tillväxtmarknader, fonder med kraftig tillväxt, diversifierade/centraliserade fonder samt i SME-företagens aktier. Dessa risker behandlas i basfaktabroschyren och fondbroschyren. Placeringar i obligationslån är föremål för ränterisk; med andra ord, när räntan stiger kan priset på obligationslånen och därmed också värdet på långräntefonder sjunka och placeraren förlorar värdet på det placerade kapitalet.

I placeringsfonderna kan det finnas både avkastning och tillväxtandelar. Placeringsfondens avkastning allokeras och betalas ut åt innehavarna av avkastningsandelarna. Om det gäller tillväxtandelar, utbetalas ingen avkastning åt andelsinnehavarna av tillväxtandelar, utan avkastningen som tillhör tillväxtandelarna läggs till tillväxtandelarnas värde, och återinvesteras för att öka värdet på tillväxtandelarna.

Före placeraren fattar placeringsbeslutet bör denne bekanta sig med fondbroschyren, basfaktabroschyren samt med placeringsfondens bestämmelser, där placeraren får mer information om fonden och dess risker.

Långa räntefonder

Långa räntefonder har ingen fast maturitet eller någon fastställd tidtabell för betalning av räntan, eftersom obligationslånen som är de underliggande instrumenten kontinuerligt köps och säljs på andrahandsmarknaden. Av denna anledning är de långa räntefonderna särskilt känsliga för ränteändringarnas effekter på obligationslånens priser.

De långa räntefondernas avkastningsförväntningar fastställs till stor del på basis av ränteutvecklingen. När räntorna stiger, sjunker värdet på obligationslånen, vilket i sin tur inverkar på fondens avkastning. Ränterisken är lättare att förstå om man vet vad duration betyder. Duration är helt enkelt en metod för att mäta hur känslig en lång räntefond är för ränteförändringar. Lång duration betyder att fonden är känslig för förändringar.

Även om de flesta långa räntefonderna diversifierar kreditrisken, är det ändå värt att komma ihåg att fondens vägda genomsnittliga kreditvärdighet har inverkan på fondens volatilitet. Obligationslånen med låg kreditvärdighet har en hög avkastningsförväntan, men deras volatilitet är större. Obligationslån med mycket låg placeringsklassificering eller ingen klassificering alls, kallas också skräpobligationer. Deras volatilitet är ofta mycket hög. Volatiliteten för vissa långa räntefonder kan vara lägre än för aktie- eller blandfonder, men samtidigt är deras avkastningspotential vanligen lägre i motsvarande grad. Dessa innebär förlustrisk t.ex. om emittenten av obligationslånet inte kan återbetala lånet eller för att ränteändringarna ändrar priset på obligationslånen.

Blandfond

En blandfond placerar tillgångar i aktier, obligationslån och i penningmarknadsintrument (kassa) i enlighet med de fastställda målen. Blandfonder, också kallade hybridfonder, kombinerar tillväxt- och avkastningsmålen för placerarna genom att göra placeringar i både aktier och obligationslån. Genom att diversifiera fonden kan man skydda sig mot effekterna från börsnedgångar. Å andra sidan är avkastningsförväntan lägre än t.ex. avkastningen från en ren aktiefond under en period av uppgång på marknaden.

Riskerna med en blandfond är ganska små, eftersom aktie-, obligationslåns- och kassaplaceringarnas risknivå är annorlunda. Den risk som blandfonderna innebär bestäms utgående från placeringsobjektens relativa andel och de ömsesidiga effekterna.

Aktiefond

Aktiefonderna placerar tillgångar främst i aktier. Till placeringsobjekt försöker man välja aktier som på lång sikt vanligtvis har haft en högre avkastning än genomsnittet, men aktiernas kursfluktuationer har ofta varit större än obligationslånens och andra ränteplaceringars kursfluktuationer.

Aktiefonder kan vara känsliga för fluktuationer och aktiekurserna kan förändras väsentligt i en eller annan riktning på daglig basis. Alla aktiefonder är föremål för risker, som t.ex. orsakas av den ekonomiska situationen i emittentens bolag samt av den allmänna ekonomiska situationen och marknadsläget.

Olika risker är förknippade med olika typer av aktier. Fonder som t.ex. placerar i SME-företag är föremål för en extra risk, eftersom placeringarnas avkastning inte kan förutses. Företagen kan drabbas av betydande förluster, vilket resulterar i varierande aktiekurser. Även branschfonderna är utsatta för risker, eftersom placeringarna är koncentrerade till en viss del av marknaden. Ytterligare risker som inverkar på aktiefondens värde är nyheter om företagen som är placeringsobjekt, den ekonomiska utvecklingen och ränteförändringar, likaså prisfluktuationer, förändringar i marknadsmekanismen och externa faktorer, som kan orsaka ändringar i aktiekurserna.

Hedge-fonder

Hedge-fonderna utnyttjar riskfyllda tekniker, såsom upplåning, blankning, hävstång, automatiserade handelsmetoder, swapavtal, arbitragestrategier och derivat, och försöker därmed uppnå en betydande avkastning på placeringarna. Hedge-fondernas verksamhet är ofta mindre reglerad än verksamheten hos andra placeringsfonder, de har alltså möjlighet att sätta upp aggressiva placeringsmål. Hedge-fonderna kan använda många olika slags placeringsstrategier. De kan också vara oregistrerade, privatägda och förvaltade, förmögenhetshelheter med hög risknivå (inte av lagen reglerade placeringsfonder), och som riktar sig till förmögna och erfarna placerare.

Penningmarknadsfond

En penningmarknadsfond är ett säkert placeringsobjekt, där placeringarna lätt kan omvandlas till likvida medel. Riskerna är minimala och de förväntade avkastningarna är relativt små. Till skillnad från avkastningen på ett bankkonto, kan avkastningen på penningmarknadsfonder inte garanteras, även om risken med dem är mindre.

Fondandelsfond

Fondandelsfonderna placerar tillgångar i andra fonder. Fonder i fonder skiljer sig åt, och riskerna respektive avkastningsförväntningarna med dem påverkas av de fonder som utgör placeringsobjekt. När det gäller fonder i fonder bör man beakta totalavgiften för dem som läggs upp av fonder i fonder samt av avgifter hos de underliggande fonderna.

STRUKTURERADE PRODUKTER

Med strukturerade produkter avses vanligen obligationslån eller placeringar i insättningsform, som i huvudsak bildas av räntekomponenter och riskfyllda derivatkomponenter eller någon annan högriskdel. Den strukturerade produktens avkastning är vanligen bunden till utvecklingen av de utvalda underliggande instrumenten. De underliggande instrumenten kan t.ex. vara aktier, aktieindex, räntor, fonder, valutor, råvaror, kreditrisk eller någon kombination av dessa. Dessa blandinstrument medför risker som påverkar produkterna som ingår i dem. Därmed kan dessa produkter utsättas för en större risk än för de enskilda instrumenten som bildar blandfonden.

Strukturerade produkter kan strukturellt vara mycket komplexa och dessutom icke kapitalskyddade, så placeraren bör noggrant bekanta sig med placeringsobjektets egenskaper och risker före placeringsbeslutet fattas. Dessa blandinstrument medför risker som påverkar produkterna som ingår i dem. Därmed kan dessa produkter utsättas för en större risk än för de enskilda instrumenten som bildar blandfonden.

Indexlånet anses vara den vanligaste strukturerade produkten, i vilken placeraren har möjlighet att i avkastning få en viss procentandel av den eventuella positiva utvecklingen av referensindexet (t.ex. aktieindex) som har valts som underliggande instrument. Värdet på lånets underliggande instrument kan under lånetiden utvecklas positivt eller negativt. Avkastningsstrukturen kan ibland innehålla hävstångseffekter, varför redan små ändringar i utvecklingen av de underliggande instrumenten kan ha stor effekt på den strukturerade produktens värde

och avkastning (hävstångsrisk). Beräkningen av avkastningen påverkas också av ränteberäkningsgrunderna samt av de eventuella avkastningskoefficienterna. Eftersom det i den strukturerade produkten vanligen ingår en räntekomponent, såsom situationen alltid är för ett strukturerat obligationslån, utsätts produkten även för en ränterisk. De sänkta marknadsräntorna höjer indexlånets andrahandsmarknadsvärde och höjningen av räntenivån i sin tur sänker det såvida övriga faktorer förblir oförändrade.

Indexlånen är avsedda att bibehållas fram till förfallodagen. Om investeraren säljer en sådan investering före förfallodagen, medföljer en risk som hänför sig till marknadsutvecklingen (marknadsrisk) och andrahandsmarknadens likviditet (likviditetsrisk). Andrahandsmarknadspriset kan i en försäljningssituation vara lägre än när lånet tecknades, så det finns risk för att placeringen orsakar kapitalförlust för placeraren.

Vissa indexlån kan vara svåra eller omöjliga att sälja under vissa tider. Emittenten kan enligt lånevillkoren ha rätt att återbetala lånet i förtid, i vilket fall det också är möjligt att återbetalningsbeloppet är lägre än det nominella värdet. Placeraren bör därför fästa uppmärksamhet vid eventuella handelsbegränsningar samt vid emittentens rätt till förtida återbetalning innan placeringsbeslut fattas.

Indexlånet är alltid förknippat med kreditrisk som beror på emittenten. Med kreditrisk avses risken för att emittenten inte kan uppfylla sin betalningsskyldighetnär indexlånet förfaller, dvs. kan inte betala lånets nominella kapital eller/och avkastning åt placeraren. Kreditrating är ett sätt att bedöma kreditrisken, men man bör komma ihåg att kreditratingen kan ändra eller tas bort när som helst.

Om indexlånet utfärdas i någon annan valuta än euro, är lånet till denna del även föremål för valutarisk. Även de underliggande instrumenten kan omfatta en valutarisk. Statens insättningsgaranti omfattar inte indexlån.

AKTIER OCH MED AKTIER JÄMFÖRBARA FINANSIELLA INSTRUMENT

AKTIER I ALLMÄNHET

Aktier och aktiebolag
Aktiebolagets aktier ger innehavaren rätt till en andel i bolagets aktiekapital. Om bolaget ger vinst, betalar bolaget vanligtvis dividend på aktierna. Aktieinnehavet ger också rösträtt på bolagsstämman, som är bolagets högsta beslutande organ. Ju fler aktier ägaren har, desto större är aktieägarens andel av kapitalet, dividenden och rösterna. Rösträtten kan även variera beroende på till vilken serie aktierna hör. Det finns två typer av aktiebolag, offentliga och privata. Endast med aktier i offentliga bolag kan man bedriva handel på marknaden.

Aktiekurs
Framförallt påverkas kursen (priset) av aktiens tillgång och efterfrågan. Tillgången och efterfrågan i sin tur styr åtminstone på lång sikt av bolagets framtidsutsikter. Aktiens värde stiger eller sjunker huvudsakligen beroende på hur placerarna analyserar aktien och hur de bedömer bolagets möjligheter till framtida vinster. Konjunktur-, teknisk, lagstiftnings-, konkurrens- och annan framtida utveckling av miljön avgör hurudan efterfrågan bolagets produkter eller tjänster har i framtiden, den har alltså en viktig betydelse med tanke på kursutvecklingen för bolagets aktier.

Den aktuella räntesituationen har också stor betydelse för priset. Om marknadsräntorna stiger, ger de räntebärande finansiella instrumenten som samtidigt emitteras (nyemitteras) i huvudsak en bättre avkastning. I förekommande fall sjunker ofta kurserna för aktierna som är föremål för handeln, likasom kurserna för de redan emitterade räntebärande finansiella instrumenten. Orsaken till detta är att de återutgivna, räntebärande instrumentens högre avkastning är relativt bättre än aktieavkastningen och avkastningen för de löpande räntebärande finansiella instrumenten. Höjningen av räntorna på bolagets skulder när marknadsräntorna stiger har negativ effekt på kursen för bolagets aktier, vilket minskar bolagets möjligheter att uppnå vinst.

Även andra direkta omständigheter som relaterar till bolaget, bl.a. ändringar i bolagets ledning och
organisation, produktionsstörningar osv. starkt kan påverka bolagets framtida förmåga att göra vinst på både kort och lång sikt. Ett aktiebolag kan i värsta fall försättas i konkurs. Aktiekapitalet, dvs. kapitalet som aktieägarna har placerat, är det kapital som i första hand används för att betala bolagets skulder. Detta leder ofta till att bolagets aktier blir värdelösa. Kurserna på vissa större utländska reglerade marknader eller handelsplatser har effekt på de finländska kurserna, bland annat för att några finländska aktiebolag även noteras på utländska marknadsplatser och mellan marknadsplatserna förekommer kursutjämningar (arbitrage). Kursförändringar i aktierna i bolag som verkar inom samma bransch har ofta effekt på aktiekurserna i andra bolag inom branschen. En sådan effekt kan också förekomma mellan bolag som är verksamma i olika länder.

Marknadens aktörer har olika behov för placering av likvida medel eller för att få likvida medel till användning. Dessutom har de ofta olika åsikt om hur kurserna borde utvecklas. Dessa omständigheter, liksom hur bolaget värderas, påverkar det faktum att det finns både köpare och säljare. Om placerarna däremot är överens om kursutvecklingen, vill de antingen köpa varvid köptryck orsakas av många köpare, eller så vill de sälja varvid säljtryck orsakas av många säljare. När köptryck råder stiger kursen, när säljtryck råder sjunker kursen.

Handelsvolymen, dvs. i hur stor mängd en viss aktie köps och säljs, påverkar även aktiekursen. En stor volym minskar skillnaden mellan de kurser, som köparna å andra sidan är villiga att betala (köpkurs) och den kurs, som säljarna begär (säljkurs). Om aktiens handelsvolym är stor, och stora mängder av aktier kan säljas och köpas utan att de starkt påverkar växelkursen, är aktiens likviditet god, och den är i huvudsak lätt att köpa och sälja. Bolag, som är noterade på reglerade marknader, har i allmänhet en god likviditet. Kurserna för olika aktier kan under en dag eller en länge tidsperiod variera (volatilitet), med vilket man avser kurshöjningar och -sänkningar samt kursförändringens storlek.

De högsta/lägsta/senaste kurserna till vilka handel med aktier har skett under dagens lopp (betalkurser) samt de senaste noterade köp-/säljkurserna, och dessutom information om handelsvolymen i euro publiceras bland annat i de flesta större dagstidningarna, text-TV och på olika Internetsidor, som marknadsplatserna, värdepappersföretagen och kommunikationsföretagen upprätthåller. Aktualiteten för dessa kursuppgifter kan variera utifrån hur de publiceras.

Olika aktieserier
Aktierna finns i olika serier, vanligtvis A- och B-aktier. I allmänhet anger aktiens serie vilken rösträtt aktien har. A-aktierna har i allmänhet en röst, medan B-aktierna har begränsad rösträtt. Skillnaderna i rösträtten beror på att när ägandet utökas, kan det hända att man främjar de ursprungliga grundarnas eller ägarnas inflytande i bolaget genom att ge dem starkare rösträtt. De nyemitterade aktierna ger en mindre rösträtt än den ursprungliga A-serien och de identifieras med B, C eller D osv.

Nominellt värde, split och sammanläggning av aktier
Aktiens nominella värde är den andel som varje aktie representerar av bolagets aktiekapital. Aktiens nominella värde fås genom att dividera aktiekapitalet med det totala antalet aktier. Ibland vill bolagen ändra det nominella värdet, till exempel om aktiekursen, dvs. aktiens marknadspris, har stigit kraftigt.

När varje aktie delas upp i två eller flera aktier genom delning av aktien, dvs. split, minskar det nominella värdet och samtidigt sjunker aktiekurserna. Dock kvarstår aktieägarens kapital oförändrat efter spliten, men det är fördelat på flera aktier, som har ett lägre nominellt värde och en lägre kurs per aktie.

Aktierna kan också sammanläggas (omvänd split), om aktiekursen har sjunkit kraftigt. Då sammanläggs två eller flera aktier till en aktie. Aktieägaren har efter sammanläggningen fortfarande samma kapital, men det är nu fördelat på färre aktier, som har ett högre nominellt värde och en högre kurs per aktie.

Notering, privatisering och köp
Notering innebär att ett visst bolags aktier läggs ut på aktiemarknaden, dvs. de tas
till handelsobjekt på en reglerad marknad eller i ett multilateralt handelssystem (MTF). Allmänheten erbjuds då möjligheten att teckna (köpa) aktier i bolaget. Oftast är det frågan om ett redan befintligt bolag, vars aktier inte tidigare har funnits till salu på en reglerad marknad eller på någon annan marknadsplats, som ägarna har bestämt att utvidga innehavet av och underlätta handeln med bolagets aktier. Utläggningen av ett statligt ägt bolag på marknaden kallas privatisering.
Köpet sker vanligtvis så att en eller flera placerare erbjuder åt aktieägarna i ett visst bolag möjligheten att på vissa villkor sälja sina aktier. Om köparen får 90 % eller mer av det köpta bolagets aktier, kan köparen begära tvångsinlösen av de resterande aktierna av de aktieägare som inte har godkänt uppköpserbjudandet. Dessa aktieägare är då tvungna att sälja sina aktier till köparen genom skiljeförfarande mot en fastställd ersättning.

Emission eller utgivning av nya aktier
Om ett aktiebolag vill utvidga sin verksamhet krävs det ofta en ökning av aktiekapitalet. Bolaget förvärvar kapital exempelvis genom utgivning av fler aktier genom nyemission. Ofta beviljar man de befintliga aktieägarna teckningsrätter, som berättigar dem till teckning av aktier i nyemissionen. Det antalet aktier, som man kan teckna, bestäms vanligtvis i proportion till ägarens tidigare ägda antal aktier.

För de nyemitterade aktierna ska aktietecknaren betala ett visst pris (nyteckningskurs), som oftast är lägre än marknadskursen. Omedelbart efter att teckningsrätterna, som vanligtvis har ett marknadsvärde, frisläpps från aktierna, sjunker i allmänhet aktiernas kurs och samtidigt ökar antalet aktier för de aktieägare som har tecknat aktier. De aktieägare, som inte tecknar nya aktier, kan vanligtvis inom den några veckor pågående teckningstiden sälja sin teckningsrätt på en marknad där aktierna handlas. Efter teckningsperioden förfaller teckningsrätterna och de blir oanvändbara och värdelösa.

Aktiebolagen kan också genomföra en s.k. riktad emission, som genomförs på samma sätt som en emission, men den är riktad enbart till en viss grupp av placerare. Aktiebolagen kan också genom en s.k. apportemission ge ut nya aktier i syfte att förvärva andra bolag, affärsverksamheter eller tillgångar i annan form än pengar.

Om ett visst aktiebolags tillgångar eller fondernas värde har stigit kraftigt, kan bolaget överföra en del av värdet till sitt aktiekapital genom en s.k. fondemission. I fondemissionen beaktar man antalet aktier som samtliga aktieägare innehar. Antalet nya aktier som kommer genom fondemissionen beror på antalet aktier som aktieägaren tidigare innehade. I fondemissionen får aktieägaren fler aktier, men aktieägarens andel av bolagets ökade aktiekapital förblir oförändrad. I fondemissionen sjunker aktiekursen, men när antalet aktier ökar, förblir marknadsvärdet för kapitalet som aktieägaren har placerat oförändrat. Ett annat sätt att genomföra en fondemission, är att bolaget höjer aktiernas nominella värde. Efter höjningen förblir aktieägarens aktieantal och marknadsvärdet på det placerade
kapitalet oförändrat.

OM FINANSIELLA INSTRUMENT SOM ÄR JÄMFÖRBARA MED AKTIER

Finansiella instrument som är jämförbara med aktier är aktieindexobligationer, depåbevis, konvertibla obligationer, aktie- och aktieindexoptioner, aktie- och aktieindexterminer, warranter och certifikat.

Indexobligationer/Aktieindexobligationer
Indexobligationerna/aktieindexobligationerna är obligationer, i vilka avkastningen i stället för räntan exempelvis beror aktieindexet. Om indexutvecklingen är positiv, följer avkastningen denna trend. Om indexutvecklingen är negativ, genereras inte nödvändigtvis någon avkastning alls. För obligationen återbetalas alltid det nominella värdet vid tidpunkten för inlösen och den har därför en begränsad förlustrisk i jämförelse med t.ex. aktier och fondandelar. Risken med placering i en aktieindexobligation kan, utöver den eventuellt betalda överkursen för aktien, fastställas som alternativ ränteavkastning, dvs. räntan som placeraren skulle ha fått för det placerade beloppet från en annan placering. Indexobligationer kan ha olika namn, såsom aktieindexobligation, SPAX, aktieobligation, kreditkorgsobligation, räntekorgsobligation, valutakorgsobligationer osv. beroende på vilket underliggande instrument som bestämmer obligationens avkastning.

Indexobligationerna kallas ofta också kapitalskydd eller kapitalskyddade produkter. Meningen med dessa begrepp är att beskriva, såsom ovan nämndes, att oberoende om produkten ger avkastning eller inte, återbetalas dess nominella värde, vilket vanligtvis är samma belopp som placeringsbeloppet minus den eventuellt betalda överkursen.

Inlåningsbevis
Bankcertifikat är omsättningsbara värdepapper som i allmänhet utfärdas av banker, dessa värdepapper representerar ett visst antal i aktier i något bolag. Placeringsbevis kan underlätta placeringar i bolag, eftersom prisuppgifterna är allmänt tillgängliga, transaktionskostnaderna är tillgängliga och beviset går till den utfärdande banken. Bankcertifikat, vars underliggande instrument är utomlands (särskilt på tillväxtmarknader) emitterade aktier, är föremål för riskerna på de ifrågavarande ländernas värdepappersmarknad. Utländska inlåningsbevis omfattas dessutom av valutarisk.

Konvertibla obligationer
Konvertibla obligationer är räntebärande värdepapper (räntebärande eller räntefria lån för överlåtaren av konvertibla obligationer/emittenten), som inom en viss tidsperiod kan helt eller delvis konverteras till aktier enligt en förutbestämd konverteringskurs. Kursen för konvertibla obligationer uttrycks i procent av den konvertibla obligationens nominella värde.

Omvända konvertibler
Omvända konvertibler är en mellanform av ränte- och aktieplaceringar. Omvända konvertibler är bundna till ett eller flera underliggande instrument eller index. Denna placering ger ränta, dvs. en fast, garanterad avkastning. Om de underliggande aktierna eller indexen utvecklas positivt, återbetalas det placerade beloppet åt placeraren samt den fasta avkastningen. Däremot om de underliggande aktierna eller indexen utvecklas negativt, finns det risk för att innehavaren i stället för det placerade beloppet får en eller flera aktier, som ingår i den omvända konvertibeln eller motsvarande kontantavräkning.

Aktieoptioner och aktieindexoptioner
Det finns olika aktieoptioner. Förvärvade köpoptioner (eng. call options) ger innehavaren rätt att under en viss tidsperiod köpa redan emitterade aktier till ett förutbestämt pris. Säljoptioner (eng. put options) ger innehavaren rätt att under en viss tidsperiod sälja aktier till ett förutbestämt pris. Varje köpt option motsvarar en utfärdad option. För köparen av optionen finns risken att optionen förlorar sitt värde eller är värdelös på balansdagen. Optionernas kurs följer vanligtvis den kurs som gäller för de motsvarande optionernas underliggande aktiers eller indexens kurs, men deras kursändringar kan vara större.
Mest handlar man med optioner på en reglerad marknad. Där handlar man också med aktieindexoptioner. Dessa aktieindexoptioner ger avkastning eller förlust direkt i kontanter (kontantavräkning) på basen av det indexets utveckling som är det underliggande instrumentet.

Aktieterminer eller aktieindexterminer
Termin betyder att parterna sinsemellan överenskommer om ett avtal som är bindande för båda gällande köp av det underliggande instrumentet eller om försäljning mot ett förutbestämt avtalat pris, så att avtalet verkställs eller på annat sätt fullbordas i form av kontantklarering på en given tidpunkt (balansdagen). Premium utbetalas inte, eftersom parterna har kommit överens om likadana skyldigheter.

Warranter
Handelsobjekten kan också vara vissa köp- och säljoptioner med längre giltighetstid. I Finland kallas dessa vanligen warranter. Warranter kan nyttjas vid köp eller försäljning av de aktier som är underliggande instrument för warranten eller i andra fall för förvärv av likvida medel, om kursen för den underliggande aktien utvecklas i rätt riktning i förhållande till warrantens inlösenpris. Teckningsoptioner (eng. subscription warrants) för aktier kan under en viss tidsperiod användas för teckning av motsvarande nyligen emitterade aktier.

Vid handel med warranter spelar marknadsgaranten, som ges av warrantens emittent, en väsentlig roll. Med marknadsgarant kan emittenten förbinda sig att ge warranten en köp- och säljnotering. Villkoren för marknadsgaranten beskrivs i broschyren över warranter och garantens villkor kan variera avsevärt beroende på emittenten och warranten, och placeraren ska alltså mycket noggrant bekanta sig med villkoren.

Warranterna är förknippade med hög risk. Den som placerar i warranter måste vara beredd på att warranten kan vara värdelös på förfallodagen. I sådana fall förlorar placeraren hela värdet på sin placering samt eventuella förmedlingsavgifter och övriga transaktionskostnader. Köpwarranten förfaller som värdelös om det underliggande instrumentets värde på förfallodagen är lägre än warrantens lösenpris. Säljwarranten i sin tur förfaller som värdelös om det underliggande instrumentets värde på förfallodagen är högre än warrantens lösenpris. De mest typiska riskerna som är förknippade med warranter är marknadsrisken, hävstångsrisken, kreditrisken och valutarisken.

Certifikat
Certifikatet är ett värdepapperiserat derivat, vars avkastningsprofil varierar per produkt. Det finns två typer av certifikat, noterade och onoterade certifikat. Med de noterade cerfikaten handlar man på börsen, för dem existerar en likvid andrahandsmarknad, och deras löptid varar i allmänhet några månader. För icke-noterade certifikat finns en begränsad andrahandsmarknad utanför börsen, eller ingen andrahandsmarknad alls, och deras löptid kan vara i flera år. De icke-noterade certifikaten är vanligen placeringar som är anpassade för en viss marknadssyn.
Certifikaten kännetecknas av en mycket hög risknivå och av hävstångseffekten. Teckningspriset, dvs. det placerade kapitalet återbetalas under inga omständigheter. Den potentiella avkastningen betalas i enlighet med certifikatets villkor på förfallodagen och avkastningen är ofta mångfaldig i förhållande till det placerade kapitalet när värdet på det underliggande instrumentet stiger. De vanligaste riskerna i samband certifikat är marknadsrisk, hävstångsrisk, kreditrisk, likviditetsrisk, risk för förtida återbetalning (återbetalningspriset kan vara lägre än teckningskursen) och eventuellt valutarisk.

RÄNTEBUNDNA FINANSIELLA INSTRUMENT

Räntebundna finansiella instrument berättigar till fordran gentemot utfärdaren av lånet (emittenten). Avkastningen kommer oftast i form av ränta. Räntebärande finansiella instrument är olika beroende på emittenten av det emitterade instrumentet, säkerheten som emittenten har begärt för lånet, giltighetstiden fram till återbetalningsdagen och räntebetalningens form. Räntan (kupongränta) betalas vanligen årligen.

Ett annat sätt att betala ränta är att sälja finansiella instrument med rabatt (diskonteringspapper). I samband med försäljningen beräknas instrumentets pris genom att diskontera lånebeloppet till nuvärdet medräknat den beräknade räntan. Nuvärdet eller kursen är lägre än det belopp som fås i samband med återbetalningen (nominellt värde). Bankcertifikat och statsskuldväxlar är exempel på diskonteringspapper, liksom obligationer med s.k. nollkupongstruktur.

En obligation är ett dokument som emitteras i samband med obligationslånet. Låntagaren eller obligationsemittenten säljer obligationen till långivaren mot kontantavräkning. Obligationen är alltså emittentens skuldförbindelse. Emittenten förbinder sig att betala skulden till obligationsinnehavaren vid fastställda tidpunkter. Ett typiskt obligationslån förpliktar emittenten att betala kupongränta åt långivaren. När obligationslånet förfaller betalar låntagaren dvs. emittenten obligationens nominella pris åt långivaren. Det finns många olika typer av obligationslån. De flesta är kupongobligationer, men också nollkupongobligationer är vanliga. På nollkuponglånen utbetalas ingen ränta, utan ett nominellt pris utbetalas åt lånegivaren när lånet har förfallit. Eftersom kupongräntan inte betalas före utgången av låneperioden, säljs nollkuponglån i allmänhet för ett lägre pris än det nominella värdet för att kompensera risken. Obligationslånen ges ut av stater, offentliga bolag och företag. Obligationslånen utsätts alltså för marknadsränterisk. Obligationens värde varierar dagligen i omvänt förhållande till räntorna. Obligationslånen påverkas också av kredit-, marknads-, likviditets- och valutarisker, risker i samband med internationella placeringar, hävstångsrisk och portföljförvaltningsrisk. Obligationslånets kvalitet grundar sig främst på emittentens förmåga att betala det förfallna kapitalet åt placerarna på förfallodagen. Fluktuationerna i obligationslånens värde beror också på obligationslånets löptid. Värdet på korta obligationslån är i allmänhet stabilt.

För räntebärande finansiella instrument hänför sig risken under giltighetstiden till en eventuell kursförändring (kursrisk) när marknadsräntorna ändrar. En annan riskfaktor är att emittenten inte kan betala tillbaka lånet (kreditrisk). Lån, med full säkerhet för återbetalningen, innehåller en lägre risk än lån utan säkerhet. Rent allmänt kan man säga att förlustrisken för räntebärande instrument är mindre än för aktier. En emittent med hög kreditvärdighet som emitterar räntebärande finansiella instrument, kan alltså vara ett bra alternativ för placeraren, som vill minimera risken för att sparkapitalet förlorar sitt värde, och det kan vara att föredra vid kortsiktigt sparande. Även vid långsiktigt sparande, där man inte vill äventyra kapitalet, exempelvis i syfte att öka pensionen, är räntebärande placeringar mycket vanliga. Nackdelen med en placering som är räntebärande är att dess värdeökning i allmänhet är låg.

Lån som emitteras av staten och kommunerna anses vara lågrisklån när det gäller återbetalningen, vilket således gäller för de statliga och kommunala obligationerna. Andra emittenter än staten och kommunerna kan ibland när de emitterar obligationer begära säkerheter antingen i form av andra finansiella instrument eller som egendom (lösöre eller realsäkerhet).

Det finns även andra räntebärande finansiella instrument, i vilka en större risk än i obligationer ingår, om emittenten råkar ut för svårigheter med återbetalningen av lånet. Dessa är till exempel debenturer.

DERIVATKONTRAKT

Ett derivat är ett finansiellt instrument, ett avtal om kommande handel med ett penningbelopp, råvara eller med något annat i enlighet med värdepappret eller råvaran som är det underliggande instrumentet, förutsatt att inte föremålet för handeln är det ifrågavarande värdepappret eller råvaran. Derivatavtalen, som är optioner, terminskontrakt, terminer mm., kan vara olika underliggande instrument. Dessa är exempelvis aktier, obligationer, råmaterial och valutor.

Derivatavtalen är förknippade med en hel del risker, så de rekommenderas nödvändigtvis inte åt oerfarna placerare eller placerare som har begränsad tillgång till kapital. Derivatmarknaden är tidvis illikvid på grund av de enorma transaktionerna samt för att många derivatavtal inte noteras på börsen, utan man bedriver privat handel med dem. I detta fall lyckas man inte likvidera positionen eller verkställa transaktion till ett bra pris. Derivat som handlas på börsen är utsatta för samma risker som för börshandel i allmänhet, och i de flesta fall är de föremål för säkerhetskrav. Derivaten är också föremål för villkor gällande derivatavtalsspecifika risker, oavsett om det är frågan om standardiserade eller icke-standardiserade (OTC) derivat. Ytterligare en risk är att ett förlustbringande avtal (OTC-avtal) kan vara svårt att bli av med, eftersom motparten inte nödvändigtvis är förpliktad att stänga eller likvidera sin position. Utanför börsen förhandlas derivatavtalens villkor från fall till fall. Villkoren för sådana derivattransaktioner är inte standardiserade, och för dessa icke-standardiserade derivat finns inte någon centraliserad prissättningskälla.

Det kan vara svårt att bestämma derivatavtalens värde. Olika finansiella institutioner, prissättningsmodeller och finansiella antaganden kan ge olika värden för samma derivatavtal. Derivatavtalens värden påverkas bl.a. av den återstående maturiteten, marknadskursen, prisfluktuationen och räntesatsen, så priset kan variera med tiden. Derivat används oftast för att skydda andra investeringar, för att skydda sig från ekonomiska risker samt för spekulativa syften. Placerarna bör noga överväga varje derivatplacering. Villkoren i derivatavtalet och de därtill hörande ansvaren bör klargöras i förväg. Derivaten är särskilt kopplade till marknadsrisk, kreditrisk och branschspecifika risker i anslutning det underliggande instrumentet, dessa risker berör samtliga derivat. I denna broschyr har man inte uttömmande beskrivit riskerna som härrör sig till derivaten. Kunden måste vid behov kontakta en oberoende expert för att bedöma riskerna med derivatavtal.

AKTIELÅNING

Aktielåning innebär att värdepappret dvs. aktierna överförs, alltså upplåning till tredje part för en bestämd tidsperiod. I slutet av tidsperioden ska den part som har lånat aktierna återlämna samma emittents aktier och aktier av samma typ tillbaka till långivaren. Låntagarens förbindelse för överföring av liknande värdepapper tryggas med en säkerhet (som vanligtvis överförs som överföring av äganderätten i enlighet med marknadens standardavtal). Det är frågan om en avancerad handelsstrategi, som involverar många specialrisker och fallgropar. Aktielånen förknippas med
kreditrisk.

BLANKNING

Blankning innebär att det finansiella instrumentets låntagare, som samtidigt också har förbundit sig att vid en senare tidpunkt återlämna ett likadant finansiellt instrument åt långivaren, säljer de lånade finansiella instrumenten. Genom att sälja de finansiella instrumenten på en viss senare tidpunkt, beräknar låntagaren att denne kan förvärva de finansiella instrumenten på marknaden för ett fördelaktigare pris än det pris som denne sålde dem för. Om priset har stigit, förlorar låntagaren, och förlusten kan till följd av kraftiga prishöjningar vara mycket stor.