Sysselsättningssprånget är glädjande – mera av den sorten behövs

"Sysselsättningen fortsatte i fjol att öka klart. Fastän sysselsättningssprånget varit långt, är de utmaningar den demografiska motvinden medför ändå större och tvingar till att koncentrera sig på det väsentliga skriver vår chefsekonom Timo Vesala i sitt blogginlägg som också publicerats i Kauppalehti.

Timo Vesala

Sysselsättningen fortsatte att öka mycket bra i fjol. En så stark medvind på arbetsmarknaden var en verklig överraskning i sin positivitet:

  •  Sysselsättningsgraden steg i december redan ordentligt över de 72 procent som regeringen eftersträvade till 72,5 procent. Det är den högsta sysselsättningsgraden på 28 år. 
  •  Det totala antalet sysselsatta närmar sig 2,6 miljoner vilket är alla tiders högsta tal.
  •  Sysselsättningen har ökat i en takt som från mitten av år 2017 har varit den snabbaste sedan toppåren i slutet av 1990-talet när Nokiaruset var som starkast. 
  •  Arbetslöshetsgraden har sjunkit till 6,6 procent och är den lägsta på över tio år. 

Den här positiva listan kunde göras mycket längre. Under regeringsperioden har antalet sysselsatta redan ökat med nästan 140 000, vilket klart överskrider också de största förväntningarna.

Trots att sysselsättningsgraden stigit blir den ekonomiska försörjningskvoten svagare

Många har säkert frågat sig om ingenting räcker för experterna när man efter att regeringens mycket ambitiösa sysselsättningsmål nåddes genast vill höja ribban allt högre. Fastän sysselsättningssprånget varit långt är de utmaningar den demografiska motvinden medför ännu större.   

Att befolkningen blir äldre syns redan nu på det sättet att det utanför arbetslivet finns relativt betydligt flera än för några decennier sedan. Fastän vår sysselsättningsgrad är lika hög som i början av 1990-talet är den s.k. ekonomiska försörjningskvoten (”icke-sysselsatta” / sysselsatta) nu betydligt svagare. För tillfället finns det för 100 sysselsatta 115 ”icke-sysselsatta”. I toppen av den föregående konjunkturen år 2008 var vi tillfälligt under 110 och före depressionen på 90-talet var den ekonomiska försörjningskvoten klart under 100. 

Framtida miniminivå för sysselsättningsgraden

Eftersom vård- och pensionskostnaderna på grund av den äldre befolkningen stiger kraftigt borde den ekonomiska försörjningskvoten i fortsättningen gärna sjunka. Redan att upprätthålla den nuvarande nivån kräver ändå att man får ut mera effekt av den glesnande skaran i arbetsför ålder. Därför kan man hålla som ett slags realistiskt ”minimimål” att i framtiden hålla försörjningskvoten ens på nuvarande nivå.

Finansministeriet har i sina egna uträkningar av hållbarhetsgapet försökt uppskatta ökningen av de åldersbundna utgifterna noggrant och vad utgiftstrycket betyder för den sysselsättningsgrad som krävs. Också utan uträkningar av hållbarhetsgapet, som kräver ett stort antal antaganden, kan man få en bild av behovet att höja sysselsättningsgraden av Statistikcentralens trendberäkning av befolkningen som utsträcker sig till år 2070. Så här uppskattat borde sysselsättningsgraden stiga till ca 75 procent under nästa decennium och efter seklets mitt ända till 80 procent, så att den ekonomiska försörjningskvoten hålls stabil. 

Hur svårt är det att nå minimimålet? 

Om man ser till hur mycket antalet sysselsatta ska öka ser kravnivån vid första anblicken inte svindlande ut: under 2020-talet skulle en årlig nettoökning på några tusen sysselsatta räcka. Under de senaste åren har sysselsättningen ändå ökat med flera tio tusen per år. 

Minimimålets ”enkelhet” är ändå bara skenbar. För tillfället finns det i Finland ca 560 000 sysselsatta som är över 55 år. Av dem lämnar en stor del arbetsmarknaden under nästa decennium och att hitta ersättare är inte lätt. På lite längre sikt blir den kraftiga nedgången i födelsetalen ett problem, eftersom flödet in på arbetsmarknaden på 2030-talet hotar att avta väsentligt.

Den demografiska motvinden tvingar till koncentration på det väsentliga

För att finansieringen av välfärden ska kunna tryggas är att främja sysselsättningen en av de viktigaste uppgifterna i den ekonomiska politiken även i fortsättningen. Samtidigt måste man noggrant fundera hur de dyrbara skattepengarna ska användas. Annars blir skattebördan för stor för den aktiva befolkningen att bära. Den demografiska motvinden tvingar till koncentration på det viktigaste. Politikernas uppgift är att fastslå vad som är viktigt.  
 

Timo Vesala är politices doktor och Sparbanksgruppens chefsekonom. Vesala kommenterar aktivt ekonomiska frågor såväl i sociala medier, blogginlägg som meddelanden.

Publicerad i Kauppalehtis blogg (på finska) 12.2.2019.
 
Skriven
Typ
Nyhet
Utgivare
Sparbanksforbundet anl
...