Statistikcentralens befolkningsprognos har publicerats

Dramatisk nedgång i fruktsamhetstalet

Man har väntat på den nya befolkningsprognosen med skräckblandade känslor. Den förra prognosen är från tre år sedan. Efter det har nativiteten sjunkit kraftigt och nu är den naturliga befolkningsökningen negativ, alltså det dör fler människor än det föds. Inte heller nettoinvandringen har fortsatt på väntad nivå. I den tidigare tillväxtprognosen räknade man med att fruktsamhetstalet (alltså antalet barn som en kvinna föder under sin livstid) var 1,70 och den årliga nettoinvandringen 17 000 personer.

Efter utvecklingen sedan 2015 verkar bägge prognoser alltför höga. Man kunde redan innan den nya prognosen förvänta sig att befolkningen åldras och att den aktiva befolkningen minskar i allt snabbare takt. Men i den nyaste trendberäkningen sänkte man fruktsamhetstalet överraskande mycket. Den totala fruktsamheten tros framöver vara 1,45 – en dramatiskt lägre siffra än i den förra prognosen. Också prognosen för den förmodade nettoinvandringen är något lägre (nu 15 000).

Fem centrala observationer om befolkningsprognosen

Av den nya befolkningsprognosen kan man dra slutsatsen om att välfärdsstatens hållfasthetsberäkning prövas under de kommande åren.

Jag går igenom några centrala observationer av den uppdaterade prognosen. Med tanke på att den förra prognosen är från bara tre år sedan är en del av förändringarna i prognosen rent ut sagt överraskande stora. Det här understryker hur mycket osäkerhet som finns i långvariga prognoser och hur stor roll antagandena spelar. Därför är det bra att komma ihåg att den beräknade utvecklingen kan ändras ifall fruktsamhetstalet får ett uppsving i framtiden.

1. Finlands befolkningsmängd börjar sjunka

Enligt befolkningsprognosen från 2015 förväntades Finlands befolkningsmängd växa fram till minst år 2065. Enligt den nya prognosen stannar tillväxten av tidigare än väntat och befolkningsmängden börjar sjunka redan 2035. År 2070 förväntas befolkningsmängden vara ungefär 150 000 mindre än nu.

2. Allt sämre utsikter med tanke på personer i arbetsför ålder – produktivitetstillväxten måste stödjas

Den kanske mest intressanta delen av befolkningsprognosen är utvecklingsutsikten för antalet personer i arbetsför ålder, eftersom det är direkt kopplat till den långsiktiga tillväxtpotentialen. Utvecklingen av antalet personer i arbetsför ålder påverkar också finansieringen av välfärdssamhället. Statistikcentralens förra prognos lovade ett tydligt, om än tillfälligt, uppsving för antalet personer i arbetsför ålder under 2030- och 40-talen. För att hålla det så kallade hållbarhetsgapet i styr skulle det uppsvinget vara mer än välkommet.

Tyvärr håller den allt lägre nativiteten på att leda till en dramatisk nedgång av antalet personer i arbetsför ålder, framförallt från och med 2040-talet. Den väntade demografiska medvinden för 2030- och 40-talen verkar enligt nuvarande uppgifter blåsa bort helt och hållet.

I praktiken innebär det här att vi måste få mer fart i produktivitetstillväxten. Vi måste satsa mer på utbildnings- och innovationspolitik, eftersom forsknings- och utvecklingsinvesteringar har en nyckelroll i att en ny konkurrenskraftig och högproduktiv affärsverksamhet kan uppstå.

3. På kort sikt är behovet för en växande sysselsättningsgrad något måttligare än tidigare

Fastän produktivitetsutvecklingen skulle förbättras krävs det ändå att antalet arbetsföra i relation till resten av befolkningen hålls tillräckligt högt. Detta är också en förutsättning för att välfärdssamhällets finansieringsmodell garanteras samt att inkomstskillnaderna hålls på en måttlig nivå. Eftersom antalet personer i arbetsför ålder sjunker relativt mätt måste vi i fortsättningen få allt fler personer in i arbetslivet, vilket å sin sida innebär att sysselsättningsgraden under de kommande årtiondena måste vara klart högre än i dag. Ifall vi vill bibehålla andelen personer i arbetsför ålder på ungefär nuvarande nivå måste sysselsättningsgraden stegvis närma sig 80 procent.

Sysselsättningsgradens tillväxtbehov är något måttligare under de följande 10–15 åren än vad man tidigare trodde. Det här beror på att den totala folkmängdens utveckling börjar sacka efter den tidigare prognosen redan under 2020-talet. Däremot kommer utvecklingen av antalet sysselsatta att skilja sig ordentligt från den tidigare prognosen först cirka femton år senare. Sysselsättningsgradens tillväxtbehov accelererar ändå från och med 2040-talet och under 2060-talet kör behovet redan om den målsättning som fanns i den förra prognosen.

De kommande regeringarna är alltså tvungna att märkbart höja målsättningen från det nuvarande. Under 2020-talet är tillväxtbehovet något måttligare än man tidigare trott, vilket betyder att man i näringspolitiken har mer utrymme för att fokusera på att stöda produktivitetstillväxten.

4. Det ökade antalet äldre medför stora utmaningar för pensionssystemet och näringslivet

Enligt den uppdaterade tillväxtprognosen kommer antalet personer i pensionsålder (65+) att bibehållas på ungefär samma nivå som i den förra prognosen, medan antalet personer i arbetsför ålder sjunker dramatiskt – framförallt från och med 2040-talet. Det här syns i allt högre åldersförsörjningskvoter: under de kommande årtiondena kommer antalet 65+-åringar att växa allt kraftigare i förhållande till antalet personer i arbetsför ålder. Det här gapet mellan åldersgrupperna är större än i den tidigare prognosen. Därför är det klart att en dylik förändring är en stor utmaning för pensionssystemet och kommer att orsaka ett tryck för att höja pensionsavgifterna.

Prognosen avspeglas också i hur mycket spelrum näringslivet har. Finlands totalskattegrad är redan synnerligen hög och för att skydda ekonomiska aktiviteter borde skattegraden inte stiga märkbart från nuvarande. Men om man är tvungen att höja de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna finns det inte mycket utrymme för att höja andra skatter. För att kunna lappa hållbarhetsgapet krävs alltså i huvudsak andra åtgärder än skattehöjningar.

5. Låt inte en tillfällig förbättring av försörjningskvoten vilseleda – försörjningskvoten försämras senare än mer dramatiskt

Prognosen avspeglas också i hur mycket spelrum näringslivet har. Finlands totalskattegrad är redan synnerligen hög och för att skydda ekonomiska aktiviteter borde skattegraden inte stiga märkbart från nuvarande. Men om man är tvungen att höja de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna finns det inte mycket utrymme för att höja andra skatter. För att kunna lappa hållbarhetsgapet krävs alltså i huvudsak andra åtgärder än skattehöjningar.

Utsikten för Finlands befolkningsutveckling har alltså ändrat märkbart i Statistikcentralens nya prognos. Välfärdstjänsternas- och förmånernas finansieringsbas utsätts för allt hårdare prövningar. Utöver en jämnt växande sysselsättningsgrad behöver vi långsiktiga satsningar på utbildning och forskning så att produktivitetstillväxten kunde öka. Det är också allt viktigare att tänka på medel som kunde främja arbetsinvandring effektivare än tidigare.

 

Timo Vesala är politices doktor och Sparbanksgruppens chefsekonom. Vesala kommenterar aktivt ekonomiska frågor i sociala medier, i blogginlägg och i meddelanden.