Valkommentar, del 3: Socialskyddsreformen svår ekvation

En annan möjlig orsak att hålla låg profil med reformen är praktisk: de mål som ställdes för reformen står i konflikt med varandra och det kanske inte överhuvudtaget finns en lösning som tillfredsställer alla synpunkter.

Kritiken mot den nuvarande modellen: byråkratisk, passiverande och stävjar inte fattigdomen tillräckligt

Vi börjar ändå med det som är fel i den nuvarande modellen. Ett av de största missförhållandena har varit att grundtryggheten är splittrad och komplex. Grundtryggheten består orsaksbaserat av flera olika minimiförmåner, som inte är inkomstbundna. De här minimiförmånerna är bl.a. arbetsmarknadsstöd, arbetslöshets-, sjuk- och föräldrapenning, studiestöd och folkpension på basnivå. Grundtryggheten kompletteras också av bl.a. hemvårdsstödet, bostadsstödet och utkomststödet. 

Att förmånerna är orsaksbaserade leder till att systemet är komplext och byråkratiskt: man måste känna till utifrån vilken realiserad risk i livet man är berättigad till grundtrygghet. Byråkratiska fällor kan uppstå om orsaken till en förmån förändras och det blir avbrott i det grundläggande utkomststödet. 

I förenklandet av grundtryggheten är det fråga om att slå ihop olika orsaksgrunder till större helheter varvid systemets byråkrati blir lättare. En helt vederlagsfri och universell basinkomst driver förenklingsidén till det yttersta.

Ett problem med den nuvarande modellen har också ansetts vara grundtrygghetens nivå, som enligt många är för låg dvs. systemet stävjar inte fattigdomen tillräckligt effektivt. Å andra sida har den orsaksbaserade grundtryggheten också ansetts passivera mottagarna och öka beroendet av stöd. 

Den negativa effekten på incitamenten att arbeta hänför sig till att förmånens ”orsaksbas” försvinner mycket snabbt efter det att förmånstagaren börjar få arbetsinkomst. På klarspråk: av den som sysselsatts skärs grundtrygghetsförmånerna – dvs. i praktiken beskattas – ner med en mycket brant progression. Till följd av det är den s.k. tröskeleffekten hög dvs. den disponibla inkomsten stiger inte särskilt mycket när man får jobb. Man sitter i den s.k. inkomstfällan. 

Bild 1 visar hur inkomstfällan uppstår. Bilden är inte avsedd att vara helt realistisk (det kan den inte heller, eftersom situationen varierar enligt på vilka grunder man får grundtrygghet) utan är bara en enkel demonstration av en negativ sporrande effekt. 

Socialskydds-trilemmat: Alla önskemål är mycket svårt att uppfylla i reformen

Som centrala mål i socialskyddsreformen har nämnts:

1. Minska på fattigdomen
2. Förbättra incitamenten att arbeta
3. Reformen ska inte öka budgetunderskottet

Det första målet nås enklast genom att höja nivån på grundtrygghetsförmånerna. Förvisso kan redan en förenkling av grundtryggheten minska på fattigdomen om de ovan beskrivna byråkratiska fällorna kan elimineras. 

En förstärkning av grundtryggheten har ändå i princip en negativ inverkan på incitamentet att arbeta eftersom man för ”avsaknaden” av arbetsinkomst får en större ersättning. Det enda sättet att samtidigt såväl minska på fattigdomen som öka incitamentet att ta emot arbete är att beskatta bort grundtrygghetsstöden i långsammare takt än tidigare dvs. fortsätta att (delvis) betala stöd till dem som får högre arbetsinkomst än tidigare. 

Bild 2 visar en grundtrygghetsreform där målen 1 och 2 uppnås. Det är klart att en sådan här reform kostar. Om större förmåner än tidigare betalas till en allt större mängd människor är det mycket svårt att se hur man skulle kunna undvika ett växande underskottstryck. Reformen skulle nog säkert också ha effekter som stärker den offentliga ekonomin, eftersom byråkratin skulle minska och eventuellt skulle också sysselsättningen förbättras. Det är ändå ganska djärvt att anta att de här effekterna var lika stora som de ökade utgifterna de skulle leda till.

Bild 2: ”Bättre och mera sporrande grundtrygghet” (den nuvarande modellen som streckad linje)

Trilemmat tvingar att göra val

Om alla önskemål inte samtidigt kan uppfyllas måste man göra val. Partierna ser ut att ha en ganska bred enighet om behovet att höja sysselsättningsgraden. Därför vill man säkert gärna hålla fast vid önskemål nummer 2 (förbättra incitamenten att arbeta). Man vill åtminstone inte i valtalen försvaga utkomsten för dem som har det allra sämst ställt, så också önskemål nummer 1 (minska på fattigdomen) torde vara högt på prioriteringslistan. 

Uppenbarligen är önskemål nummer 3 (reformen får inte öka underskottet) det som lättast avstår från. Då ställs vi visserligen inför frågan hur reformen ska finansieras. Skattehöjningar kan kanske göras här och där, men rörelseutrymmet är redan ganska litet. Pensionsavgifterna stiger sannolikt i framtiden och de vidgar i vilket fall som helst skattekilen. Det finns alltså ett tryck på att höja den totala skattegraden fastän den egentliga beskattningen inte skulle höjas. Att den totala skattegraden igen började stiga skulle för övrigt försvaga incitamenten att både erbjuda och ta emot arbete, vilket skulle betyda ett bakslag för reformens egentliga mål. 

Också den internationella skattekonkurrensen medför sina egna utmaningar. Nuförtiden är också arbetskraften så rörlig att en åtstramning av inkomstbeskattningens progressivitet är ganska riskabel med tanke på kompetensökningen och produktivitetsökningen.

Utgiftsbesparingar för att täcka underskott är naturligtvis alltid ett alternativ. Även om man höjde den genomsnittliga stödnivån för dem som får grundtrygghetsförmåner skulle man kunna söka besparingar genom att skära ned en del icke-inkomstbundna förmåner, såsom till exempel bostadsstödet. Mycket möjligt är också att extra satsningar på grundtryggheten skulle finansieras genom nedskärningar i de inkomstbundna förmånerna. 

Bara bra bjuds det inte heller på i reformen av socialskyddet. Alltid finns det också de befolkningsgrupper som får det sämre ställt. Den politiska svårighetsgraden ökar det att medelklassen till slut är den som får lida av såväl högre skatter som försvagade inkomstbundna förmåner. 

Eller så urvattnas hela projektet till att bli en betydligt anspråkslösare reform än det ursprungliga målet. 

 

Timo Vesala är politices doktor och Sparbanksgruppens chefsekonom. Vesala kommenterar aktivt ekonomiska frågor i såväl sociala medier, blogginlägg som meddelanden.

Läs mera:

Valkommentar, del I: Ökad sysselsättning är ingen automat och skapar i princip inte nytt spelrum

Valkommentar, del 2: Låga räntor undanröjer inte oron för skuldhållbarheten