Pensionsbomben – inte en engångssmäll utan ett skalv som pågår i decennier

Den finländska välfärdsstaten byggdes under de decennier när den andel av befolkningen som vara i bästa arbetsålder var hög, folkets utbildningsnivå steg ordentligt och BNP ökade, också när man beaktar recessionstiderna, med en årlig takt på goda tre procent. 2000-talets Finland har tyvärr fått se en helt annorlunda verklighet: befolkningen blir äldre, utbildningsnivån stiger inte längre och den långsiktiga tillväxtpotentialen för ekonomin har sjunkit till omkring 1 till 1,5 procent. Finansieringen av välfärdssamhället är i knipa.

Allt färre betalar pensionerna

Knipan känns kanske mest konkret i pensionssystemets hållbarhetsberäkningar. Pensionerna finansieras ju i huvudsak med den arbetande befolkningens ArPL-avgifter. De som är i arbetslivet sparar alltså egentligen inte till sina egna pensioner utan håller sitt pensionslöfte till de tidigare generationerna. När åldersklasserna minskar och befolkningen lever längre blir det naturligtvis svårare att hålla pensionslöftet. Lite tillspetsat kan man säga att i framtiden blir det en allt mindre grupp som måste bekosta pensionen för en allt större grupp. 

När inte ens en buffert på 200 miljarder räcker till

Man har förstås förberett sig på att försörjningskvoten försvagas; vårt pensionssystem är delvis fonderande. Det fondkapital som samlats under årens lopp och avkastningen på det hjälper de allt mindre åldersklasserna i deras pensionstalko. Men när de demografiska förändringstrenderna är tillräckligt ogynnsamma kan också bufferten på 200 miljarder euro visa sig vara otillräcklig. 

Precis detta är på väg att hända i Finland. På grund av den oväntat kraftiga nedgången i nativiteten kommer finansieringen av pensionerna om några decennier att vara i allvarliga svårigheter. För ett par veckor sedan publicerade Pensionsskyddscentralen en dyster, men inte överraskande rapport om pensionssystemets hållbarhet. Om vi fortsätter som nu klarar vi oss hyfsat ännu till mitten av seklet men efter det blir det ett stort tryck på höjda pensionsavgifter för den arbetande befolkningen. För tillfället går 24,4 procent av de anställdas löner till ArPL-avgifter men under andra hälften av seklet kan andelen stiga till klart över 30 procent.

Problemen erkänns men finns det vilja till snabba åtgärder?

På basis av de första reaktionerna tog man Pensionsskyddscentralens rapport på allvar på olika håll. Ur kommentarerna lyste samtidigt igenom behovet att betona att det inte är bråttom med korrigerande åtgärder. Det här är problematiskt för jämlikheten mellan generationerna, eftersom ju längre vi skjuter upp anpassningen desto större korrigeringsrörelser kan vi till slut behöva. Är det rätt att de nuvarande pensionärerna och de som går i pension de närmaste decennierna får njuta av den förgångna tidens förmåner men nuvarande barn och unga blir tvungna att leva antingen med ett betydligt svagare pensionsskydd eller betala klart mera för det (eller båda)? 

Unga ska stå på sig bättre: rösta – och spara!

En politisk realitet är att de åldrande finländarna är en allt större grupp och en grupp som röstar aktivt. Medianväljaren har blivit äldre och är redan 50 år. Det kan vara svårt att hitta politisk vilja att anpassa pensionssystemet innan det blir akut. De unga ska ändå hålla sig framme, kräva att politiker tar ställning till pensionslöftets framtid och – framför allt – använda sin dyrbara rösträtt. 

I fall man fortsätter att hymla kring pensionssystemet och inte tar tag i reparationsskulden i tid, är det klokast för unga att också själva börja spara för ålderdomen. Ju tidigare desto bättre.

Timo Vesala är politices doktor och Sparbanksgruppens chefsekonom. Vesala kommenterar aktivt ekonomiska frågor i såväl sociala medier, blogginlägg som meddelanden. 

Publicerad i Kauppalehtis blogg (på finska) 9.4.2019.

 
Skriven
Typ
Nyhet
Utgivare
Sparbanksforbundet anl
...